Sök
Redaktör
Administratör

Historik


Inledning

Sveriges Sociologförbunds första årsmöte hölls 1962. Då hade sociologi funnits som universitetsämne vid några universitet i drygt tiotalet år och det började finnas ett antal personer som upplevde sig själva som sociologer. Sociologförbundets uppgifter formulerades i fyra punkter:

  • att främja den vetenskapliga utvecklingen inom sociologin och dess tillämpningsområden
  • att tillvarataga medlemmarnas fackliga intressen
  • att verka för en ökad förståelse hos myndigheter
    och bland allmänheten för sociologin som samhällsvetenskap
  • att stärka sociologernas yrkesmedvetande och ansvarskänsla

Med den här skriften har ledamöter av förbundets styrelse försökt sammanfatta verksamheten under lite mer än 30 år både som en påminnelse för gamla medlemmar och som information till nya medlemmar. Våra källor för skriften har främst varit verksamhetsberättelser samt gamla nummer av Sociolognytt. Skriften sammanställdes 1988 av Göran Ahrne, Göran Brulin, Joakim Palme och Michael Tåhlin, uppdaterades 1995 av Mats Ekström och Rolf Lidskog, samt 1999 av Lars Hansen.

Att främja den vetenskapliga utvecklingen
inom sociologin och dess tillämpningsområden

En av de viktigaste uppgifterna i samband med den vetenskapliga utvecklingen är tidskriftsutgivningen. Det var på förbundets initiativ som Sociologisk Forskning började ges ut år 1964. Den förste redaktören var Johan Asplund. Utgivningen av den första årgången av Sociologisk Forskning möjliggjordes till stor del genom bidrag från näringslivet. Numera stöds utgivningen med bidrag från HSFR. Redaktionen för Sociologisk forskning väljs för två verksamhetsår vid vartannat årsmöte.

1994 inrättades Torgny T. Segerstedts pris, ett pris till den artikel som under året publicerats i Sociologisk Forskning och som lämnat särskilt värdefullt bidrag till den sociologiska disciplinens utveckling.

Sociologförbundet ansvarar också tillsammans med de professionella sociologorganisationerna i övriga nordiska länder för utgivningen av Acta Sociologica, som började utkomma redan l955.

Under 1988 började förbundet återigen ge ut Sociolognytt, en informationsskrift som varit nedlagd sedan 1981. Vid årsmötet 1999 beslutades det dock att upphöra med skriften och i stället informera medlemmarna via förbundets hemsida.

En annan betydelsefull del av förbundets vetenskapliga verksamhet utgörs av de internationella kontakterna. De kanske mest omfattande bedrivs genom det Nordiska Sociologförbundet, vilket bildades år 1967. Sveriges Sociologförbund utser två representanter i det nordiska förbundets styrelse. Nordiska Sociologförbundet anordnar en konferens vartannat år med ett stort deltagande från alla nordiska länder. Sveriges Sociologförbund har i samarbete med lokalföreningar arrangerat den nordiska sociologkonferensen vid tre tillfällen; i Stockholm 1967, i Lund 1976, i Göteborg 1985 samt i Gävle 1993.

Sveriges Sociologförbund är vidare med i International Sociological Association (ISA), som anordnar sociologiska världskonferenser vart fjärde år. 1978 hölls en av dessa världskongresser i Uppsala under Ulf Himmelstrands ledning. Förbundet är representerat med en delegat i ISAs styrelse. Sveriges Sociologförbund är även anslutet till European Sociological Association (ESA) som bildades 1994.

Ytterligare en form av internationella kontakter som bedrivits inom förbundets ram har varit utbyten med polska sociologer. Dessa kontakter började med en svensk studieresa till Polen 1966. Sedan dess har med ungefär två års intervall antingen polska sociologer besökt Sverige eller svenska sociologer varit i Polen. Senast anordnades ett polskt-svenskt symposium i Lund i maj 1987 av Håkan Wiberg.

Under åren 1993 och 1994 har förbundet även haft kontakter med representanter för sociologin i de baltiska länderna. Med anledning av den svåra ekonomiska situation som präglat sociologin i dessa länder gav svenska sociologförbundet 1994 ett stöd till dessa i form av sociologisk litteratur.

I samband med förbundets årsmöten i månadsskiftet januari-februari har någon form av professionella eller vetenskapliga diskussioner arrangerats. Under sextiotalet skedde detta mestadels i form av någon estrad- eller paneldebatt om ett tema t.ex. "Arkitekter och samhällsforskare" (1963), "Aktuella problem inom arbetssociologin" (1967) "Sociologi och samhälle" (1969). Från början av sjuttiotalet har den vetenskapliga verksamheten i samband med årsmötena utökats. Från årsmötet 1974 rapporteras att ett tiotal arbetsgrupper har sammanträtt. En del av dessa arbetsgrupper har permanentats och även träffats vid andra tillfällen. Från 1978 har några av dessa arbetsgrupper inrättats som forskningssektioner inom förbundet.

I arbetsgrupperna deltar såväl etablerade forskare som studenter inom grundutbildningen och forskarutbildningen med papers eller rapporter från pågående forskning. Några av de större och mer permanenta arbetsgrupperna är arbetssociologi, medicinsk sociologi, socialpolitik och välfärdsstat, sociologisk teori. Men nya arbetsgrupper har tillkommit, t.ex. ekonomisk sociologi, kultursociologi, genusstudier och feministisk teori.

1987 och 1988 utökades årsmötena till att omfatta tre till fyra dagar för att möjliggöra deltagande i flera arbetsgrupper och ge mer tid till sociala kontakter. Mötena har då förlagts till kursgårdar eller enklare fjällhotell. De senaste åren har dock årsmötena hållits på universitets- och högskoleorterna, och sedan mötet i Umeå 1995 har de begränsats till två dagar.

Allt sedan starten har förbundet varit organiserat i lokalföreningar. Det finns lokalföreningar vid alla universitetsorter samt vid några mindre högskolor. Lokalföreningarnas verksamhet har sträckt sig från arrangerandet av seminarier, diskussioner och föreläsningar till arbetsmarknadsanknutna aktiviteter och ordnandet av sammankomster och fester. Aktivitetsgraden i lokalföreningarna har varit växlande. Lokalföreningarna har för det mesta varit mycket aktiva vid ordnandet av förbundets årsmöten.

Att tillvarata medlemmarnas fackliga intressen

Vad bör Sveriges Sociologförbund vara - en facklig sammanslutning för sociologer eller ett forum för att främja sociologin som vetenskap? Det var en av de frågor den av årsmötet 1976 utsedda organisationskommittén hade att utreda. Med kommitténs PM ang förbundets fortsatta verksamhet sattes definitivt punkt för tanken att göra Sveriges Sociologförbund till en facklig organisation. Organisationskommittén som utgjordes av Anders Broström, Helena Streiffert och Rolf Henrikson, ansåg att förbundet skulle kunna ha följande alternativa inriktningar:

  • Vetenskapligt forum
  • Vetenskapligt forum med bevakning av vissa intresseområden
  • Facklig organisation
  • Kombination av vetenskapligt och fackligt forum

Tanken var att en facklig anslutning skulle ta hänsyn till att förbundet bestod av såväl SACO- som TCO-medlemmar och icke-yrkesverksamma studenter. Bristen på positivt gensvar gjorde dock att alla tankar på att göra förbundet till en facklig organisation upphörde. Många av förbundets medlemmar var redan uppknutna till antingen TCO eller SACO och ville inte se några förändringar. När organisationskommitténs trevare runnit ut i sanden slogs karaktären på Sveriges Sociologförbund som ett vetenskapligt forum om än med bevakning av vissa intresseområden, slutgiltigt fast.

Just skapandet av en facklig organisation för sociologer var något av ett huvudsyfte i början av förbundets historia. Den 21 januari 1962 fastställde centralstyrelsen (med Torgny Segerstedt som ordförande och med bl a Georg Karlsson, Karin Busch, Edmund Dahlström och Bengt Rundblad som ledamöter) stadgarna för Sveriges Sociologförbund; en målsättning var "att tillvarataga medlemmarnas fackliga intressen". I en rapport till styrelsemedlemmarna redogörs för samtal med SACO. I samtalen görs klart att det främsta skälet till att förbundet bildats är att "det kan väntas uppstå (och delvis redan har uppstått) intressekonflikter mellan personer med sociologisk skolning och personer med annan utbildning..." Dock säger sig förbundet efter sträva ett fackligt samarbete med såväl samhällsvetare som psykologer. Att skapa ett fackligt yrkesförbund var sålunda målet. På ett möte med styrelsen för Lunds lokalförening, samma år, konstaterades dock att möjligheterna för en SACO-anslutning inte avancerat särskilt långt utan att förbundet får räkna med att tills vidare arbeta som "en fristående fackorganisation". Även om de fackliga ambitionerna var högt ställda stötte de sålunda snabbt på patrull. Ganska snart efter förbundets bildande började vägen från facklig organisation till vetenskapligt forum. Den definitiva karaktären läggs dock fast mer än tio år senare när det inte blir något av organisationskommitténs trevare.

Att verka för en ökad förståelse hos myndigheter
och bland allmänheten för sociologin som samhällsvetenskap

Under de första åren av förbundets existens bedrev styrelsen en livlig "lobbyverksamhet" bland myndigheter och politiker i Stockholm för att på olika sätt stärka sociologins ställning. Man hade många kontakter med skolöverstyrelsen och den då pågående gymnasieutredningen både vad gäller utbildning och meriter för lärare i samhällskunskap och innehållet i ämnet samhällskunskap. Man hade kontakter med Statistiska centralbyrån, Föreningen för svenska marknadsundersökningsinstitut, Arbetsmarknadsstyrelsen, Journalistinstitutet, Centrala sjukvårdsberedningen. Flera förslag till nya utbildningar kommenterades också i skrivelser och på andra sätt. Det gällde t.ex. socionomutbildning, samhällsplanerarutbildning, reklamutbildning. Vissa effekter av dessa kontakter har rapporterats. En besvikelse redovisades beträffande förslagen till lärarutbildning. Kontakterna med arbetsmarkandsstyrelsen resulterade i att en folder med titeln Sociolog utbildning och arbete trycktes i flera upplagor under 1965, 1966 och 1967. I juni 1965 ordnade förbundet i samarbete med NIB (numera SIDA) en kurs om U-landsarbete.1969 fick förbundet ett anslag från Riksbankens jubileumsfond för att utreda frågan om ett centralt samhällsvetenskapligt dataarkiv.

Under 1969 arbetade förbundet i samarbete med sociologiska institutionerna med att på basis av insamlat material om sociologiundervisningens utveckling upp vakta ansvariga myndigheter för att begära en för stärkning av utbildnings- och forskningsresurserna inom ämnet. Denna aktion gav också ett visst resultat under våren 1970 i form av ökade resurser till de sociologiska institutionerna. En liknande inventering gjordes av förbundets styrelse år 1985, vilken ledde till en uppvaktning av utbildnings minister Lennart Bodström i augusti 1986.

Under 1970-talet arbetade förbundets styrelse med ett ganska stort antal remisser gällande olika utredningar som då kom om grundläggande högskoleutbildning, forskarutbildning och forskning. Man gjorde även flera uppvaktningar i departementen.

Även under 1990-talet har förbundet i ett fåtal fall agerat i forsknings- och utbildningspolitiska frågor, genom remissvar och uppvaktningar på utbildningsdepartementet. Så skedde t.ex. 1990 då förbundet uppvaktade utbildningsminister Sverker Gustavsson angående den förändrade tjänstestrukturen inom universiteten.

Att stärka sociologernas yrkesmedvetande och ansvarskänsla

Under mitten av sextiotalet arbetade förbundsstyrelsen med flera frågor rörande det sociologiska yrket. Bland annat utarbetade man förslag till taxenormer för sociologiska konsultuppdrag. Etiska normer för sociologer diskuterades under flera år och i januari 1967 antogs en uppsättning etiska normer. Dessa fanns också med i samband med auktorisationen av utredningssociologer.

Det var på förslag från Lunds sociologförening som förbundets årsmöte den 27 januari 1968 beslutade om att införa "auktorisation av utredningssociologer". Lundasociologerna såg tre syften med auktorisationen. För det första att skapa riktlinjer for utbildningen av dem som praktiskt ville utöva tillämpad sociologi. För det andra att skapa en "varudeklaration" för möjliga arbetsgivare. För det tredje att ge förbundet en bättre utgångspunkt för att förbättra utbildning och arbetsmarknad för tillämpad sociologi. Det bör också framhållas att auktorisationen inte var avsedd för dem som sysslade med akademisk forskning och mer vetenskapligt inriktad teori- och metodutveckling. För att bli auktoriserad utredningssociolog krävdes, enligt de bestämmelser som årsmötet beslutade om, filosofisk (eller annan högre) grundexamen med minst tre betyg i sociologi och ett betyg i statistik, handledd praktik i motsvarande sex månader och medlemskap i Sveriges Sociologförbund. En särskild auktorisationsnämnd inrättades för att handlägga ansökningar och fatta beslut i ärendena. Vid sitt första sammanträde beslutade man om auktorisation av 25 utredningssociologer. Under 1968 ansökte ytterligare 17 personer om att bli auktoriserade. Därefter förefaller intresset snabbt att ha avtagit. 1969 ansökte endast en handfull och sedan tycks det endast ha varit frågan om enstaka ansökningar, under flertalet år inga alls. Avskaffandet av auktorisationen i början av 80-talet blev alltså bara en formell slutpunkt på en sedan länge avsomnad institution.

Under 1970-talet fanns ett särskilt förtroenderåd inom förbundet, som skulle behandla forskningsetiska problem. Förtroenderådets verksamhet har numera integrerats med styrelsens verksamhet.

Sociologförbundet i dag

Något av det viktigaste i förbundets verksamhet i dag är att skapa former för utvecklingen av den vetenskapliga verksamheten. För detta är årsmöteskonferenserna och arbetsgrupperna av största betydelse. Sociologförbundet skapar möjligheter för studerande, lärare och forskare från universitetsinstitutioner, forskningsinstitut och andra arbetsplatser att komma samman dels för att träffa folk från olika håll som arbetar med liknande frågor och dels för att mötas över bindestrecksgränserna och fundera över vad det innebär att syssla med sociologi i dess olika former.

Förbundet försöker också att stärka sociologins ställning som vetenskapligt ämne genom skrivelser och uppvaktningar i forsknings- och utbildningspolitiska sammanhang. Genom broschyrer och annan information kan förbundet bedriva en mer utåtriktad verksamhet. På lokal nivå har en del sociologföreningar en sådan verksamhet i form av seminarier eller föreläsningar, som riktar sig till människor som inte yrkesmässigt sysslar med sociologi.

Genom sociologförbundet kan sociologstuderande och yrkesverksamma sociologer samarbeta för att stärka sociologin och utveckla framtidens sociologi.

Skapad av Snorri Karlsson 2011/09/12
Uppdaterad av Snorri Karlsson 2015/02/24